I fredags så valde LO.s representantskap att fortsätta ”förhandla” med Svenskt Näringsliv om förändringar i LAS. Ett spel för gallerierna då vår motpart bara behöver sitta med armarna i kors och säga nej, så kommer man att få det man vill ha genom lagstiftning. Den utredning som kommer att ligga till grund för förändringarna i Las är nu ute på remiss, dvs alla har möjlighet att ge sina synpunkter på förslagen. Pappers avd 111 har på senaste styrelsemötet antagit ett remissvar som är insänt till regeringskansliet. Inte för att vi tror att det i slutändan blir någon förbättring av förslaget men vi har iallafall gjort vår röst hörd.
Remissvar på ”En moderniserad arbetsrätt, SOU 2020:30”
I utredningens uppdrag ingick att de föreslagna ändringarna skulle bevara balansen mellan arbetsmarknadens parter. Detta utan att definiera vilka dessa parter är och vad balansen skall bestå av.
Till skillnad från t ex MBL så reglerar inte LAS förhållandet mellan företrädarna för deltagarna på arbetsmarknaden, utan är i stället en miniminivå av reglering för enskildas anställningskontrakt.
Att det finns behov av en detaljerad lagstiftning beror i första hand på att man som individ utan anställning helt och hållet är beroende av den anställande partens beslut. Detta är en situation som i sin natur är mycket obalanserad, eftersom för individen det är en fråga om att kunna försörja sig, medan det för den som vill anställa bara är en fråga om att välja bland flera alternativ.
Las regler hanterar i huvudsak två sidor av en anställning, hur man blir anställd och hur en anställning avslutas. Utredningen har föreslagit förändringar som berör båda dessa sidor och vi kommer att belysa konsekvenserna av dessa nedan.
Kompetens
Generell kompetens för att kunna försörja sig genom en anställning har alltid varit ett samhällsansvar och bör vara så även fortsättningsvis, vad utredningens förslag handlar om är vem som skall stå för kostnaderna för den utbildningen. Eftersom den är generell och inte direkt knuten till en specifik anställning är det rimligt att den finansieras genom skattemedel och inte genom avsättningar från redan anställdas löneutrymme eller företagsvinster som utredningens exempel på omställningsfonder och liknande är. Mer specifik kompetens för en anställning får man genom erfarenhet från liknande anställningar och utbildning på arbetsplatsen. Regler kring detta i LAS, är specialfallet som berör återanställningsrätten till en anställning som man redan har visat att man är kompetent till. Där har utredningen inte givit förslag på några ändringar vilket är positivt. Men huvuddelen av utredningens resonemang handlar inte om kompetens som gör att man kan få en anställning utan om kompetens som krävs för att få behålla en anställning. Frågan blir då om bristande kompetens är ett skäl för avslutande av anställningen? Vi är ense med utredningen om att det skall föreligga en skyldighet att erbjuda kompetensutveckling inom ramen för anställningen eller liknade befattningar på företaget. Men sanktionerna vid brott mot denna skyldighet är endast skadestånd i varierande omfattning. Dessa skadestånd är definierade utifrån den anställdes ekonomi och inte utifrån företagets ekonomiska situation. Detta kommer att innebära att lagstiftningen endast kommer att sätta ett pris på vad det ”kostar” att köpa sig fri från sina skyldigheter. Ett mer balanserat förslag att få efterlevnad av lagen vore om det i lagtexten klart uttrycktes att kompetensbrist inte är ett skäl för uppsägning om inte skälig utbildning har genomförts.
Uppsägning
Turordningsregler
Utredningen är medveten om det grundläggande skydd som LAS var tänkt att ge individen i händelse av uppsägning p g a arbetsbrist men förbigår detta i de förslag till förändringar som lämnas.
”Reglerna uttrycker också en lättförklarlig och lättillämpad norm som inte i sig föranleder att uppsägningen är till nackdel för arbetstagaren när han eller hon ska söka ett nytt arbete.”
Enklare uttryck så är det skillnad på om man kan säga i en anställningsintervju att – ”Jag var sist anställd och därför har jag inget arbete just nu” än att säga ”Dom tyckte inte jag klarade av jobbet, så därför har jag inget arbete nu” Varje undantag i lagstiftningen från en neutral regel om vilka som drabbas vid uppsägningar p g a arbetsbrist gör detta skydd för individen svagare. Ett av direktiven till utredningen var att man skulle ge förslag på förändringar som hade som syfte att underlätta rörligheten och ungas inträde på arbetsmarknaden. Förslag på flera undantag i turordningen leder till det motsatta. Att fler ”pekas ut” som inkompetenta och icke önskvärda på arbetsmarknaden kommer att leda till större långtidsarbetslöshet och att fler kommer att vara längre från arbetsmarknaden. Detta kommer att medföra större kostnader för samhället i form av A-kassa och i slutändan kommunalt försörjningsstöd, samt stort personligt lidande för enskilda.
Ändringar i reglerna kring ogiltigförklaring
Förslagen i utredningens avsnitt 16.5 medför att man inrättar olika lagstiftning för den anställde utifrån kriterier som i sak inte har med att göra om en uppsägning är lagenlig eller inte. På så sätt bryter man mot den allmänna principen om likhet inför lagen. Antalet anställda i ett företags verksamhet kan aldrig vara en faktor som har något med bedömningen av om en uppsägning eller ett avskedande är sakligt grundad. Vidare antar utredningen att ”antalet anställda” är ett klart definierat begrepp, men tidigare tvister kring storlek och omfattning av turordningskretsar visar att så inte är fallet.
Vidare föreslår utredningen att det skall ligga på den anställde att begära ett interimistiskt domstolsbeslut om att anställningen skall kvarstå till dess att tvisten avgjorts. Detta är också att vända på den allmänna rättsprincipen om att det är den anklagade sidan som har att begära ett interimistiskt domstolsbeslut.
Sammanfattning
Direktiven till utredningen har utgått från att det råder obalans mellan arbetsmarknadens parter när det gäller att hävda sin rätt utifrån LAS. Man har då slentrianmässigt utgått från att ”arbetsmarknadens parter” är lika med centralorganisationerna. När det gäller Lagen om anställningsskydd så är detta inte fallet, utan den skapades för att ge individer i beroendeställning ett stärkt skydd mot godtycke från en starkare motpart. I detta förhållande råder förvisso en stark obalans men den är inte till arbetsgivarsidans nackdel. Förhållandet att arbetsgivaren ”äger rätt att fritt anställa och avskeda samt leda och fördela arbetet” blev i och med LAS bara något beskuren men är i huvudsak intakt. Inget av utredningens förslag stärker individens rätt i förhållande till arbetsgivaren, vilket gör att man inte upprättar balans mellan parterna på arbetsmarknaden utan i stället fördjupar den obalans som redan finns. Vidare föreslås förslag som i sig kränker det allmänna rättsmedvetandet om att man är oskyldig till dess att man är dömd och att man inte skall kunna ”straffas” innan ett avgörande i domstol.
Att lagen om anställningsskydd infördes i början av 1970 talet var en åtgärd som skulle motverka den våg av spontana strejker som svepte över arbetsmarknaden under denna tid, något som man i historiens backspegel kan se att den faktiskt har gjort. En förändring av arbetsrätten i den riktning som utredningen föreslår, riskerar att återigen skapa konflikter som allvarligt skulle kunna hota lugnet på arbetsmarknaden.
Pappers avdelning 111